Jag älskar att drömma, och inte då bara vid sömn. Drömmar är det viktigaste du har, och du som säger annat bör tänka om igen. Drömmar tillhör dig, bara dig, och du får drömma hur stort du vill. Jag drömmer om allt, om saker jag önskar ska hända, om saker som redan hänt, om saker som inte finns, saker som jag i verkligenheten inte vågar gå med på. För att inte babbla på om saker ni fullständigt inte bryr er om så listar jag de vanligaste drömmarna som cirkulerar i min skalle (Ja, dessa är hemskt mycket återkommande)
# Jag bor i en lägenhet någonstans högt uppe, lägenheten är ljus och öppen. Jag ser mig omkring och fastnar vid mitt skrivbord. Den vita macboken ligger prydligt placerad i mitten och runt om ligger högar av magasin och viktiga papper. Jag lever den ultimata önskan av min framtid, arbetande, upptagen och framgånsrik. Jag vet inte om jag är lycklig, men känslan av att vara klar, att vara fulländad, den är med mig.
# Denna upplever jag som världens längsta dröm, även om det omöjligt kan vara så. Jag är förstörd, och tårarna bara faller och faller, alla mina tänder likaså. En efter en, plågsamt och utan stopp. Det är ingen som drar ut dem, det bara är så. Många gånger vaknat upp i panik, och har till och med kollat upp vad det kan betyda (call me a wimp I don't give a fuck). Mestadels står det om förändring, att man genomgår en och känner sig illa till mods. Har även läst om otur och att det betyder att något dåligt är på väg..
# Hans familj ringer mig. Långt härifrån ligger han speciallagd i koma. Passiennerna är nerdragna och vi är ensamma. Jag är fylld av ångest, inte ens för mig kan han vakna. Jag känner mig otillräcklig och hjälplös medans jag sitter på en gammal stol bredvid. Hans hand vill inte hålla tillbaka.. och ungefär där slutar det varje gång.. Han är förlorad.
Drömmar är något av det mest inressanta jag vet. Det är okontrollerat och utan lagar. Kanske ett undermedvetet eller också inte? Kanske en förvarning eller också inte? Kanske bara en själv som talar till just dig..
egentligen. egentligen är jag 18 fyllda höstar. Jag har ingen favoritresa, den väntar mig runt hörnet. I dem 18 fyllda har jag inte varit på världens alla måsten och heller var jag nog för liten för att uppskatta dit jag tror "livet" är. Paris. Frankrike. Det borde varit min favoritresa..men vid mina då tio unga år hade jag inte lärt mig att upskatta som idag. Jag önskar att andas Paris, strosa i Paris och finna i Paris. En dag kommer jag att få det, och då ska jag ta vara på varje sekund. Förhoppningsvis med någon som jag kan skapa och bevara fantastiska minnen med, oslagbara och oförglömliga. Pause och play så visar jag er två fina bilder från sommarn 2010, cypern ayia napa. Spontant. Jag träffade hur som helst ett gäng fina människor! Lina, en av dem, och hon pryder översta bilden!
ungefär såhär? Bär (oftast) alltid med bank och idkort! och well som sagt, ungefär det där! Kanske uppmärksammar ni att mobilen inte är med? true story! Den är nästan aldrig med..får väl erkänna att jag är sämst på att svara människor..även hemma!
Basic fakta skulle vara att vi träffades när jag var några månader, kanske något år. Vi har samma mamma och har därefter levt tillammans sen dess. Det skiljer två år och en hel massa utseende skillnader. För mig spelar det ingen roll, alls. Den 23 april, igår, fyllde min tjugoettåriga syster år. Lalaine. Bästa stödet som kunde finnas för mig här hemma. Alltid varit min förebild, alltid varit den perfekta delen av oss. Som liten ville jag alltid se ut som hon, klä mig som hon, posera som hon, ha samma frissyr som hon. Idag har jag kommit att uppskatta hur olika vi är på alla sätt, och just därför är hon så bra. Jag vill tro på att exemplet om magneterna stämmer. För lika människor stöter bara bort varandra och de motsatta dras. Vi har bråkat mer än jag kommer ihåg, men mestadels är hon den bästa systern i världen. Många gånger, sorligt nog är hon den enda jag kan se som familj, som bråkat med mig men inte lämnat mig..det är förstås inte sant. Jag har en större familj, men syster, du är min mittpunkt, min högsta topp, min grund och jag vet inte vad jag ska ta mig till när du far ifrån mig! älskar dig
Sorgligt nog eller otroligt skönt nog sunkar jag mig i trosor och sliten tisha idag, ni vet dem med någon tecknad figur? från när man var liten. Jag älskar dem, och vill helst aldrig slänga dem! Ikväll däremot piffar jag lite med nya Conscious shortsen från H&M. Visar nog en bild senare, tills dess ska jag gräva ner mig i min underbara säng och titta på min älskade Harry Potter som jag köpte in igår,
Hade för övrigt en riktigt trevlig dag, kväll och natt! tack hörni
Utan tvekan vet de som känner mig redan svaret. När det kommer till djur finns det bara en number one hos mig. Samma number one som det alltid har varit. Kisar, katter, missar, misar. Det absolut finaste som finns, och då är övriga kattdjur inräknade, speciellt den vita tigern. Kanske mer troligt att jag gosat med fluffiga tjockisar, gärna runda och lata katter. Hårbollar som man kan gosa in hela ansiktet i. Oh! det är nog vad jag önskar mig mest av allt, speciellt de dagar när jag ligger ensam i sängen och filosoferar way to much. För er extra intresserade (lägger till ett heh) så har jag en favorit även där, en Perser. En söt liten bebis Perser (google it). Den söta intryckta nosen! man vill krama sönder..ne nu blir jag ledsen så ska fixa mig inför skolan istället..suck -ge mig en kise
Det är nästan en självklarhet. Min favoritårstid är väl den majoriteten i övrigt har? Vem tycker inte om att vara ledig, strosa runt på de varma gatorna, hitta sommarflörtar och bara vara mer än vanligt? Jag älskar sommarn -och hatar vintern. Tunna material, vitt på solkysst hud. Äventyrligheten som väcks i ungdommens ådror. Blodet som pumpar runt när man gör det ena efter det andra. När "sitta still" på någon äng inte är att vara onödig med dagen. Sommarn är perfekt. Allting blir bra. Vilka bekymmer som än legat över axlarna sen tidigare så blir det bra. Oh pretty please come home!
Jag har funderat, diskuterat och funderat lite till. Det är svårt det där, fast egentligen inte. Jag menar, att bara säga en enda bästa vän är ren omöjlighet, för mig. Jag har något fruktansvärt fina vänner och tanken var att jag skulle skrapa ihop något tjusigt kollage och visa er. Men då kom det igen; vilka skulle få vara med? Vart går gränsen från en fin vän till en fin bästa vän? Jag vågar inte nämna namn då jag antagligen kommer glömma någon som står mig nära om hjärtat, fast igen, då är den kanske inte så nära? Jag vet vilka som finns, vilka som stannar och vilka som har en möjlighet att gå ifrån. (nu ringde larmet på mobilen, hade fått ett sms. ring upp står det)
Det var från Hanna, och jag gick precis från ett bakishumör till ett överlyckligt med världens leende på läpparna. Det är det som räknas. Dem små stunderna när vissa personer kan få ditt lilla vardagsliv till att bli magisk och lyckligt. Jag älskar dem stunderna! när man ser upp, tittar upp, öppnar ögonen och ser det tydligt. Vilket underbart liv man har just på grund av dessa. Jag älskar att man kan se ut som ett monster, bete sig som ett och veta att de här människorna älskar dig och tvärtom. Man är inte alltid överrens, men man känner tryggheten och kärleken. Det är som en familj, fast en man väljer själv. Jag tror inte att jag behöver nämna namn, för dem vet. Hur som helst, mina bästa vänner är helt fantastiska, bästa vänner.
Oljudet startade vid 07 och stängdes av sekunden efter. Lite snoze och lite gnäll. Lassade ner lite varm oboy och knäckebröd (för att ha energi till pre. nationella engelska B). Gick inte riktigt som tänkt. Hade memoriserat en gäng överklassiga ord och fraser, tror ni dem användes? nae. 0930 Bild. Ramade in min tecking (eller whatever det kallas eller heter) och startade en skiss på en katt. Samma lärare till Fotografiskbild A med inte alls mycket till arbete. Lite facebook vid sidan av. Lunchdateade (som alltid) med min fina Hanna. Klyftpotatis med firre och tzatziki som oväntat hade vitlök i (GAHH I LOVE)! Lite "fri tid" åt magasinet, försöker få helheten att passa som rätta pusselbitar för varandra. Gick fint och gues who's dead on proud? Bloggade emellan. Därefter lite mediekunskap och genomgång, lyckligtvis befriad en stund tack vare lilla sötnosen. 15 30, vanligtvis ett avslut men nae, satt över en timma med magasinet för att tillfredställa pedanten inom mig. All hat och vrede till vädret! Några idioter viftar och pekar finger innanför någon random bil på gatan (skrattet hördes ut fellows). Hemma och sliten, ugly as fuck. Ner med en liten panini för att vara fin i kanten så. Musik och facebook. Skvallra lite med storsyrran. So far "so good". Mina dagar är otroligt kreativa och glamorösa! Tur man har vänner man kan skratta med.. eller åt
Det är relationer som lindats runt om dig, där någonstans i mitten. Det är alla känslor vi känner, som starkast. Kärlek är för alla dem som kan nå ditt inre. De som berört dig och inte riktigt kan ta sig därifrån, som vem som helst. Kärlek skapas. Vi dras till personligheter eller också helt tvärtom. Endel kärlek minns vi inte när den skapades, som till vår familj. För endel tas den kärleken bort, och för endel fanns den inte från början. Från och med noll och fram tills dagen vi vilar i frid kommer kärlek att skapas, tas ifrån och ta sönder oss inifrån. Vi kommer älska den och förbanna den. Av kärlek kommer hat. Svartsjuka och handlingar vi kommer ångra. Det är människorna vi älskar som vi desperat försöker hålla till våra egna. Jag personligen är den som ständigt behöver kärlek, kärlek och bekräftelse. Det kommer aldrig vara främlingar som sårar oss, heller aldrig älska oss. Dem går hand i hand och vänder ibland ryggen till. Det är en del av det magiska när kärlek är bra. När dina bästa vänner får dig att le även om tårarna rinner nerför. När du känner dig trygg i just den famnen du vilar i. När du vet att du delar något speciellt och värdefullt med en annan människa. Sorgligt nog är sanningen att desto mer du känner kärlek för en person, desto mer har du att förlora. Många är inte skygga och många är. Vi låter ändå andra få veta vem vi är, tillslut. Kärlek är det mest vackra och mest förödande i våra liv. Vi borde vara rädda om dem, men det är vi inte. Vi förlitar oss på de som stannat en längre tid. Vi vill tro oss att de stannar i något vi kallar "föralltid", det gör dem inte. Man kan tänka sig att efter ha vågat öppna sig för någon, när vi annars alltid är så beskyddande, att vi borde förstå, ack så fel. Vi förändras ständigt och kanske blir vi besvikna, vi visste inte att det var på ett sätt, när det var ett annat. För all den enorma kärlek jag fått och gett, för den enorma sorgen jag fått och gett, vinner det goda. Som i alla andra barnsagor eller löjliga romantiska komedier. Men vi ser och vi läser! Det kan ingen förneka. Vi är nästan beroende av det och vare sig vi erkänner det eller inte så vill vi alla ha kärlek, från en eller annan. Efter allt, så är det värt alla riskerna att få sitt hjärta, och sin själ krossad. Att få känna den värmen, den tryggheten, eller också den passionen. Kärlek är en tragedi, en stor jävla tragedi, men vi vill åt den..för just kärlek.
Frukost? ingenting. Jag äter knappt frukost, i så fall blir det på helgerna. Jag vet att det är dåligt, att det "förstör" hela dagen och att det inte finns någon energi till de som ska göras, men har svårt för det så pass tidigt som jag vaknar. Det är obehagligt att svälja. Till lunch blev det en styck bästa vän och "ryssröra" med vitlökssås (loves) och pitabröd. Kvällsmat blev att trycka in en liten fransk med överdrivet mycket sås (loves again) och därefter samlades mina fina damer och jag för en ost och vinkväll som blev ytterst lyckad! För er som antecknar om mitt intressanta liv blev det vitlöks creme bonjour (loves if you get it), blåost, brie och någon annan trevlig med oranget överdrag! Förutom detta lite druvor och choklad and there we go! Precis som en perfekt fredag kan se ut, god mat och gott sällskap!
Det var inte han som fångade mig med storm. Inte han som visste hur man charmade flickor. Jag var tolv när jag då trodde jag hittat kärleken. Jag förnekar inte att denne än idag får mitt hjärta att klappa ett par extra slag, men aldrig mer än han. Han var kompisen. Han var bakgrunden och plattformen. Han var där, när dem inte var. Han fick mig att skratta, han fick mig att förstå när det var svårt. Han var inte förförisk, mer beskyddande. Vi blundade för varandra. Jag glömde bort den inte så längre stora kärleken. Jag glömde bort allting, för mitt centrum blev han. Jag var olyckligt kär i min bästa vän. Jag måste varit blind ty jag inte sett hans skönhet förut. Var gång han vände sig till någon annan, någon annan än mig, någon som var en kvinna, en vacker ung kvinna, inte en bästa vän blev det outhärdligt. Säkerligen kan ni känna det som fanns där. Svartsjuka och hjärtesorg. Min första kärlek var inte den lyckligaste, så kanske finns det någon annan, det säger dem. Min första kärlek var sex månader av ren tortyr, hans läppar var på någon annans, tills han såg. Allting var uppenbart, förnekelsen att vi var förälskade, djupt, var borta. Jag hade aldrig känt vad som kändes. Sextonde augusti tvåtusenåtta. "Kompiskyssen" var den mest magiska, förbannade och passionerade kyssen jag någonsin fått. Jag minns att jag inte var färdig, jag ville inte. Jag ville aldrig mer andas någon annan luft än hans. Jag ville aldrig mer smaka någon annans läppar än hans. I över ett år fick jag hålla honom nära. Jag är tacksam för den tiden, då han var en ängel. Han var min ängel. Han räddade mig för många gånger, han älskade mig fruktansvärt, och han gjorde mig lyckligast på jorden. Jag vet att på en sådan här skrift krävs ett bra slut, tyvärr finns det inget. Jag tog mina chanser och kastade iväg dem. Jag var trasig och oförsiktig med det allra finaste i min ägo. Jag har kvar allting, i en flik i huvudet, hjärtat och själen. Där finns han, bevarad och väl. Jag kommer aldrig träffa någon som han, men kanske är inte det meningen. Jag har inte gjort ett mirakel för världen, har inte det hjärtat han höll, och någon annan kommer vara den lyckligaste på jorden. Det kommer han förtjäna, min allra första kärlek.
"Du vill inte att jag ska lyckas. Sitter med tårar i ögonen. Dem rinner inte men dem finns där. Lämnar fan inte dig. Har sagt det tusen gånger. Du anat inte hur mycket som hänt i mitt liv nu på sistone. Har haft uppträde som jag bara kunde drömma om innan. Får massa delar till bilen, som jag älskar. Men hela showen gick ut på att dansa fö dig, jag brydde mig inte om restev av publiken. Jag ville bara åt dig. Allt hos mig har handlat om dig den senaste tiden. Inget annat. Så kom inte och tro att jag lämnar dig. Jag vill ha dig så sjukt mycket! Allt känns så tråkigt när jag inte är med dig. Kollar mobilen konstant för att se om du skickat. Jag som brukar kunna hjälpa till med kärlek, är fan helt vilse i den själv. Helt otroligt. Detta har jag aldrig sagt till någon. Men jag är riktigt kär." min första kärlek
Chrislyne Johansson. Många har säkert försökt, och ännu fler har säkertligen misslyckats. De vill tro sig hitta vad som finns bakom det visuella. Vad som får henne till att förbanna hela världen och älska den samtidigt? De vill komma bakom väggarna, krossa dem och hitta sig en väg till vad som gömmer sig. Jag har levt i arton år och har fruktansvärt mycket med mig. Jag har varit lyckligast på jorden och längst ner på botten av helvettet. Jag har slitit mig upp och tagit tag i chanser, i händer som givit mig stora delar till vem jag är. Försiktig och fram. Jag älskar människor, och avskyr dem. Min syn på livet ger mig min touch. För att nämna de mer ordinära delarna, lite som en intervjuv så föredrar jag svart och vitt framför kulör. Vitt är simpelt, rent. Jag tycker om när det är enkelt, även om ingenting är. Kanske överanalyserar jag, då mina tanker sprider sig dag som natt. Jag går medieprogrammet på Sunnerbogymnasiet, en passion, liksom mode. Jag har min framtid fast för att jag har en dröm, något man ska värdera! Högst på listan. Envis, kritisk och pedant. Tre saker som jag är, som även förväntas (enligt Jungfrun). Likt att jag avskyr och älskar världen, finns det ännu en sak som gör mig till mig. Jag är ärlig. Jag säger det som tänks. Inte alltid har det varit så, det kom med tiden. Jag avskyr de som ljuger, de som ljuger för andra eller också för sig själva. De är dem som är rädda, tar den enkla och falska vägen för att slippa att det blir svårt. Jag tycker inte om när det blir svårt. Paradoxal, säger dem. För att vara ärlig har jag suttit i tio nu och ändå inte kommit fram till vem jag är. Nu är det svårt, och det driver mig galen. Varför inte bara säga att jag älskar sockervadd och känslan när man sitter i en karusell mittemot han med det fina leendet? Varför inte bara säga att jag bor i en liten by och längtar mer än något annat till att få leva stort? Varför inte bara säga att jag är svår, även om jag alltid föredrar det enkla..
